Jag har alltid trivts bra på kyrkogårdar. Det är lugnt och fridfullt, inte mycket folk – och man får vara ifred trots att man befinner sig mitt i stan.
Ingen höjer på ögonbrynen om man blir tankfullt stående eller sitter och dumstirrar på en bänk.
På kyrkogården får jag perspektiv. Distans och klarhet. Även en viss vördnad – för livet, döden och allt däremellan.
En klump i halsen, men samtidigt en stark glädje och tacksamhet.
Jag minns släktingar som inte längre finns med. Jag minns framförallt min mamma. Jag minns mitt eget mörker jag frontat och tagit mig igenom.
Jag minns allt med respekt och tillåter mig att vara kvar i känslan. Jag vill inte glömma, inte sopa under mattan. Det föder en ödmjukhet och tacksamhet för allt det ljusa. Allt jag har.
Tiden rusar på, livet pockar på. Det är så lätt att dras med, förtränga och skynda vidare. För att det är enklast så. Just idag hinner jag inte sörja, just idag vill jag inte vara ledsen. Vi tar det en annan dag. Bara inte idag.
Många känner nog igen sig.
Och desto viktigare roll tror jag att Allhelgonahelgen spelar. En avsatt tid just för att sörja, hedra och minnas de som lämnat oss.
”På Allhelgona är det tillåtet att sörja”, säger Regina Piscator, kyrkoherde vid Hammarö kyrka, i artikeln i detta nummer. Jag tror att folk känner det.
Allhelgona ger oss ett tillfälle att hedra de vi saknar, men lika mycket att tillåta oss själva att sörja. En chans att lyfta fram det där skavet som annars ofta stannar i bakhuvudet och som vi helst ignorerar.
En möjlighet att stanna upp och tända ett ljus. Pyssla om oss själva och varandra.
Och efteråt känns livet lättare, ljusare. Inte för att sorgen blivit mindre, men för att den blivit lättare att bära.
Ljusen lyser upp mörkret på kyrkogårdar över hela världen. Ingen är ensam om att känna sorg.
Tänd ett ljus du med.
