Poesi handlar mycket om att återknyta till barnets blick. Det säger Erik Bergqvist, som fick ta emot pris som Årets Värmlandsförfattare på Värmlands bokfestival under fredagen den 18 november på Nöjesfabriken i Karlstad.
Region Värmlands pris Årets Värmlandsförfattare har delats ut sedan 2003 med syftet att lyfta fram duktiga författare med anknytning till Värmland.
Under årets upplaga av Värmlands bokfestival fick Elisabeth Kihlström, ordförande kultur- och bildningsnämnden, och Frida Närman, tillförordnad enhetschef för kulturavdelningen, presentera det ärofyllda priset.
Vann gjorde ingen mindre än Erik Bergqvist, för sin ”finstämda och lärda diktning” som med sina ”precisa formuleringar frammanar tydliga men samtidigt mångtydiga bilder”. Förutom äran belönades han även med 30 000 kronor.
– Det här är stort, jag är rörd och lite förvirrad. Det här är mitt finaste pris, säger Erik.
Uppväxt i Ulvsby och med släkt och vänner kvar i trakten, är det med glädje Erik återvänder till Värmland. Hans senaste diktsamling Tingens instanser kom ut 2021.
Existentiellt
Efter prisutdelningen blev Erik intervjuad av Linus Gårdfeldt, en annan värmländsk poet.
– Jag uppfattar min tredje diktsamling, Solarna, som kom 2006 som någon form av personligt genombrott. Den fick inte mycket uppmärksamhet, men för egen del var det ett stort steg. Det fanns en riktning i den som jag fortfarande har, berättar Erik.
Hur beskriver Erik själv sin poesi?
– Den är existentiell och handlar om människans försök att förstå vad hon själv är, vad rummet är, vad tiden är. Det finns ett filosofiskt stråk i nästan allt jag skriver. Saknaden, barndomen, minnen, förståelsen av naturen… Jag tänker också mycket på poesins form, det är otroligt viktigt.
Erik är även litteraturkritiker och förmodligen sin egen största kritiker.
– Jag håller inte på särskilt länge med sånt som är dödfött, vilket jag kunde göra förr. Jag ser lättare vad det är jag skriver. Det är lätt att bli ett med texten, men skrivande handlar om att kunna förflytta sig ifrån sin text och läsa den själv med andras ögon. Det är först då man kan bedöma den. Tid är en viktig parameter här.
Hans poesi förenar barnets förvånade blick med ålderns resignation och melankoli.
– Barn kan få ur sig poesi och skriva helt otroligt bra dikter, men de vet inte om det själva. Sedan när de blir äldre och medvetna tenderar det ofta att bli mer klyschigt. En vuxen persons poesi handlar mycket om att återknyta till den där glömskan, till barnets blick. Samtidigt måste det finnas ett hantverkskunnande, avslutar han.
