”Åh, vad det hade varit roligt med snö!” utbrast jag, lite lagom aningslöst, i början på januari. Det vore ju trevligt att få bygga en snögubbe med barnen, låta dem få testa sina nya pulkor i backen och för all del bara få lite ljus i vintermörkret. Vore inte det härligt?
Klipp till några dagar senare. Torsdag, tidig morgon. Jag blickar ut genom fönstret och undrar febrilt hur jag ska transportera barnen till förskolan genom horderna av snö på den oplogade gården. Gå? Tillåt mig att skratta. Ta vagnen? Ännu värre.
Till slut landar jag i att pulka är det minst dåliga alternativet. Jodå. Vi kommer så långt som en hel meter innan vi inser att grinden ut inte går att öppna på grund av snön. Barnen får lyftas ut och jag själv klättra, innan Projekt pulka kan gå av stapeln. Skam den som ger sig.
Men när snön öser in i pulkan och in mellan samtliga glipor i barnens overaller, börjar jag såklart tvivla på mitt transportmedel. När barnen gång på gång också trillar av i de ojämna drivorna och är allt annat än glada, är jag helt på det klara med att pulka är ett dåligt beslut.
Det är för tungt att dra och jag ber stortjejen gå av pulkan och pulsa bredvid. Ett förslag som inte alls går hem. I stället sätter hon sig och surar i en snöhög. Hon tänker då rakt inte pulsa en meter till.
När barnen till slut är avlämnade, efter mycket om och men, blir lättnaden kortvarig. Sjöblöt av svett måste jag återvända hem för att byta kläder. Sen ut igen till parkeringen för att hitta vår begravda bil bland snödrivorna. Sedan försöka få upp de fastfrusna bildörrarna.
När bilen är avsnöad, alla hinder undanröjda och jag precis ska hoppa in och bege mig mot jobbet – vem möter jag då om inte plogbilen?
I nästa sekund är hela parkeringen, gatan och gården plogad och fin. Inte ett problem i världen.
Det är då man på allvar överlägger med sig själv. Borde jag gråta en skvätt nu? Eller skratta och rycka på axlarna?
Jag fick åtminstone en rolig berättelse när jag kom till jobbet. Och upptäckte att de flesta också fått sig ett äventyr på morgonkvisten. Någon hade skottat ambitiöst för att sedan bli tusenfalt inplogad, en annan hade nästan kört av vägen och en tredje hade blivit insnöad och kunde inte komma till jobbet alls.
Sedan dröjde det inte länge innan all snö smälte och det var slask och lera överallt. Någon pulkaåkning hanns inte med.
Alla årstider har sin charm, sägs det. Och än finns det goda chanser till snö framöver. I lagom mängd, får vi hoppas.
Vi på KHaktuellt önskar er alla en fortsatt fin vinter, i slask som i snö. Vi hoppas att våra nyheter ska värma upp lite i kylan!
