I år är det trettio år sedan jag klev in i radions värld. Från att ha suttit i pojkrummet och nästan slaviskt följt radioprogram med hörlurar, klev jag in i en radiostudio i Karlstad. Jag var väldigt fascinerad över hur man lyssnade på radio redan då. Idag är det inte på samma sätt. Idag kan du lyssna på vad du vill när du vill. Det mesta finns som nätradio eller poddar.
När jag började 1993 så var det tablåradio och allt var i realtid. Vi spelade låtarna direkt från LP och CD skivor. Det hände att vi spelade kassettband också.
Närradio började 1979, flera av dom som jag började sända med, hade varit med från starten. Allt var väldigt primitivt, vi hade två vinylspelare, två CD-spelare och två kassettdäck. Teknikern satt i ett rum bakom en glasruta och vi som pratade satt i rummet innanför med en mikrofon.
Från pojkrummet skapade jag mig själv en bild av hur det såg ut i en radiostudio, älskade radioteatern och humorsketcher. Det var ett målande språk och det var ljudeffekter som fick oss lyssnare att känna att man gick i gruset, eller åskan som mullrade eller en bilmotor som skulle starta.
Under mina första år blev det mestadels musikprogram i form av en rundpingis-modell. Vi sågs i studion varje tisdag, tog med de skivorna som man ville spela och turades om att vara programledare och tekniker.
Men jag ville mer och började producera egna radioprogram, med humor, skoj och en stor portion ironi. Det låg i tiden, ironi. Även om jag kanske själv gillade humor som Hasse och Tage, Tjadden och busringningarnas mästare Kalle Sändare. På dagarna när jag var på jobbet lyssnade vi mest på P3 och då var det Stefan Livh, Tomas Tengby och andra som blev inspiration till mitt radioutövande. Tengbykomplexet satt nog kvar i många år. Men det bjuder jag på så här i efterhand.
Så småningom startade jag tillsammans med några andra lika musikintresserade som mig själv en musikförening, vi kallade den Hellbilly. Det blev mer än ett radioprogram, det blev skivor med lokala band, arrangörer av spelningar, stora som små, högt och lågt. En rolig tid i livet. Finns många minnen som inte får plats i en krönika.
The Awsome Machine-spelningen på Jäger skapade insändare och rubriker, vilket var charmigt. Någon busringning till Ica Tummen i Skoghall och Kaktuscider eller en spelning med fler folk på scen än i publiken. Klockrena och träffsäkra spelningar som gjordes innan banden slog igenom, som Melody Club, Moneybrother och The Sounds.
Men för min del var egentligen spelningarna, skivorna ett ont måste för att få in pengar till radiolicens och studiohyra.
Nu trettio år senare sitter jag fortfarande och pratar mellan låtarna på samma frekvens som 1993.
