I skrivandet stund sitter jag med att välja musik till pappas begravning. Jag vill rama in hans begravning så den blir personlig. Vill att det ska bli ett så personligt avsked som möjligt.
Sitter och går igenom alla hans saker, foton, papper, anteckningar och brev. Har en ganska klar bild hur jag tror att han vill ha det. Vi hade några jobbiga samtal om livets slut, och om hur livet varit samt vad vi tror händer när livet tar slut. De sista två veckorna gick fort på avdelning 7 på Centralsjukhuset. Samtidigt gick tiden väldigt sakta. Du och vi fick ett väldigt bra och fint bemötande på avdelningen.
Krönikan skulle kunna handla om avdelning 7 och om hur personalen är guld värd, de gjorde allt de kunde och som du sa till dem, jag måste köpt lyxpaketet när jag checkade in här. Tror det sammanfattar allt kring personalen på avdelningen.
Att få vara med och planera och nysta i vad jag tror blir en fin ceremoni för att hylla dig är både en ynnest och jobbigt men mest känns det hedrande. Att vi, din familj och vänner fick vara med dig sista tiden, det betydde enormt mycket. Att vi nu får ta avsked till musik som du själv berättade att du ville ha. Du visste hur du ville ha det. Enkelt, vitt och ljust samt mycket musik. Det gjorde det enklare för oss som är kvar att genomföra din dag. För det är verkligen din dag.
Tror du sitter på ett moln och tittar ner på oss, du har satt ena benet under det andra, som bara du gör, en tandpetare i mungipan, lägger in en snus och sjunger en trudelutt.
För det var just musiken som du hade närmast hjärtat, även sedan du fick din första mandolin, för att sen lära dig spela gitarr på nån ABF-kurs i tioårsåldern. Du berättade ofta om hur ni satt och repade, du och dina kompisar på skogsåsen i Skoghall. Hur du hade den mest trimmade mopeden på öa. Konstapeln kom aldrig i kapp dig. Men det fanns en kille som ville köpa din moped, han hade inte råd, så han la en gitarr emellan så gjorde ni upp affären. Samma dag åkte killen fast för fortkörning. Du däremot startade Wicson´s orkester som spelade pop och rockmusik med dina kompisar, som sedan bildades om till dansbandet Nori Engmans. Där du började som gitarrist men senaste axlade basen.
Du blev kvar i dansbandssvängen hela ditt liv, även om du kompade något folkmusikgäng på slutet så var det dansmusik som blev din melodi. Förutom Wicsons, Nori Engmans blev det bland annat Rigels och Thörngrens orkester.
Du blev intervjuad tidigare i år för boken Dansbandens skivomslag – en del av den svenskamusikhistorien.
Du sa i boken ”Vi var nog lite som superhjältar i de där dräkterna i folkparkerna och alla stadshotellen”. Vi hade allt, egna kläder som syddes av en av medlemmarnas mamma, turnébuss, egna instrument och all utrustning. Allt utom en platta att ge ut. Kul hade vi.”
Minns hur du stolt visade upp boken, speciellt sidorna 110-111 på avdelning 7. Vi som är kvar ska förvalta ditt minne på bästa sätt. Du är förevigad i boken men först och främst i våra hjärtan. Nästa gång vi äter en räkmacka i Värmskog, så tänker vi på dig!
Sov gott pappa.
Tack till avd 7.
